Stad (Sverige)

Stad (stor tätort^[1] som utgör självständigt administrativt centrum för region^[2]) är i Sverige ett begrepp som sedan kommunreformen 1971 saknar rättsstatus. Sverige har således inga städer i kommunalrättslig mening, och ordet används inte i atlaser^[3] och sällan i aktuell statistik för Sverige. Stad används idag i Sverige inofficiellt dels om primärkommun som innefattar tidigare stadskommun, dels om de 133 större tätorter som har haft stadsrättigheter, och idag i många fall utgör centralort, innerstad eller stadskärna i storkommuner som bildades på 1950- och 60-talen.^[2] Fjorton svenska kommuner, vars centralort tidigare varit stadskommun, använder idag stad som del i namnet för hela kommunens administration.

Ordets ursprungliga betydelse är "ställe, plats, ort",^[4] men kom i det svenska språket så småningom att åsyfta fornnordiskans köpstad. Enligt den stadslag som utarbetades 1349-1357 var en stad en fast handelsplats som av kungen erhållit stadsprivilegier. Från 1863 och fram till kommunreformen 1971 fanns särskilda kommunalrättsliga regler för de kommuner som var stadskommuner. Städer som bildats före tidiga 1900-talet hade rådhus och således egen domsaga och jurisdiktion.